Gabriel Rein: Kejsaredömet Rysslands statistik i sammandrag, Helsingfors, J.C. Frenckell & Son, 1838:

Religionsförhållanden.

Inom Ryska riket är icke blott hvarje Christen religionssect och hvarje monotheistisk religion, utan äfven den, ibland de Sibiriska och Amerikanska folkslagen, till en del, ännu herrskande polytheismen och hedendomen tolererad, och åtnjuter lagarnes skydd. Ryssland bebos således af den Grekisk-Catholska och den Romersk-Catholska lärans bekännare, af Lutheraner, Reformerta och åtskilliga andra christna secters anhängare, vidare af Muhamedaner, Judar, Lamaiter och Schamaner. Talrikast äro dock den Christna lärans anhängare och utgöra de omkring tio elftedelar af hela folkmängden. Bland de Christna åter äro de talrikast, som bekänna sig till den Grekisk-Catholska eller Grekisk-Ryska trosbekännelsen, hvilken dels derföre, dels emedan Kejsaren och det Kejserliga huset måste bekänna densamma, anses för den herrskande eller Statsreligion, utan att dock dess bekännare i öfrigt, i medborgerligt hänseende, hafva några företräden framför andra trosförvandter. (Tillägg i rättelser: Till företräden, som statsreligionen i Ryssland har framför de öfriga trosbekännelserne, hörer det stadgande, att barn af blandadt äktenskap, der den ena af föräldrarna hörer till Ryska läran, böra döpas till samma lära.)

Den Ryska Kyrkan bekänner sig, såsom de Orientaliska Christna i allmänhet, hufvudsakeligen till de Lärosatser, som på sju oecumeniska kyrkomöten blifvit fastställde. Dess förnämsta symboliska bok är år 1642 författad af Metropoliten i Kiew Peter Mogila, och följande året på kyrkomötet i Jassy af fyra Patriarcher granskad, godkänd och antagen. Den Ryska kyrkan erkänner tvenne källor för den religiösa sanningen, nemligen den heliga Skrift och traditionen, godkänner blott få kyrkofäders anseende, anser nya Synoder icke hafva rätt, att uppställa nya dogmer och antager sju Sacramenter: döpelsen, chrisma eller smörjelse vid döpelsen, nattvard, skriftermål eller bigt, prestvigning, äktenskap och den sista smörjelsen. Englar och Helgon skola anropas om förbön, helgonabilder, reliker, kors och grafvar vördas; fastandet anses för en förtjenstfull handling. Aflat och skärseld känner denna confession ej.

Det Ryska presterskapet indelas i klosterbröder och verldsligt presterskap, eller; som de förre efter sin klädsel blifvit kallade, de svartklädde (черноризцы), i motsatts hvaraf det sednare äfven fått namn af det hvita presterskapet (бѣлое духовенство). De förre delas i a) Andelige styresmän (духовныя власти), hvartill höra Metropoliter, Erkebiskopar, Biskopar, Archimandriter, Igumener och Öfveruppsyningsmannen för synodalhusets i Moskva kyrkoskrud (ризничiй Московскаго синодальнаго дома); och b) egentelige klosterbröder. Till det verldsliga presterskapet höra erkeprester eller protojerejer, prester eller jerejer och diakoner eller medhjelpare, hvilka närmast torde svara mot våra prostar, pastorer och capellaner eller adjuncter. Vid Domkyrkorne, som förestås af en protojerej, finnas dessutom underdiakoner och anagnoster eller föreläsare. Till det lägre presterskapet räknas dessutom kyrkobetjente, (причетники). Den högsta värdighet inom det verldsliga presterskapet är den af en Öfverprest för armén och flottan. Presterskapet lyder under sina egna domstolar, och de civila auctoriteterne få, med undantag af svåra statsbrott och då en andelig person blifvit ertappad vid sjelfva gerningen, alldrig befatta sig med mål som angå dem, förr än den brottslige af den heliga Synoden blifvit öfverlemnad till verldslig domstol.

Munkeståndet åtnjuter i allmänhet större anseende än det verldsliga presterskapet och dess första class, till hvilken man ifrån det lägre munkståndet uppstiger, utgör, som äfven benämningen tillkännager, kyrkans styresmän. Metropoliter, Erkebiskopar och Biskopar förestå rikets 36 eparchier eller stift. Metropoliter den första, Erkebiskopar deri andra, Biskopar den tredje classens eparchier. Första classens äro fyra till antalet: 1) Kiew och Halitz, 2) Novgorod, Estland och Finland, 3) Moskva och Kolomna, 4) Petersburg. Novgorodska och Petersburgska eparchierne styras dock af samma person. Erkestift äro 12, Biskopsstift 20. Metropoliterne ställas i rang lika med Generaler, Erkebiskopar lika med General-Lieutenanter och Biskopar med General-Majorer. Oaktadt den uppgifna rangordningen stiften emellan bibehålles, händer ofta att föreståndaren för ett Biskopsstift genom Kejserlig nåd för sin person upphöjes till Erkebiskop, föreståndaren för ett Erkestift till Metropolit. Föreståndarene för de större klostren, då ingen Biskop der har sitt säte, äro Archimandriter; för de mindre Igumener; Nunnekloster förestås af en Igumenja. En Archimandrit kan ock förestå flere kloster; ibland Archimandriterne väljas vanligen Biskoparne. Klosterbröderne äro antingen till prestatjenst invigde eller simpla munkar; de förre äro färre till antalet, förrätta gudstjensten i klostren och sysselsätta sig företrädesvis med studier; de sednare åligger det att besörja om de lägre tjensterne i klostret, de sysselsätta sig äfven med jordbruk, trädgårdsskötsel, handtverk o. dyl.; Nunnorne med sjukskötsel, barnauppfostran, handarbeten o. s. v. Klostrens antal uppgafs i December 1831 till 350 för munkar, bebodde af 5330 personer och 98 för nunnor, bebodde af 4162 qvinnor. Det Ryska klosterfolket efterlefver den helige Basilii (d. 379) stränga ordensregel, och förpliktar sig till tvenne löften: kyskhets löftet och löftet att ständigt fasta. På de tider då lekmän icke fasta, får klosterfolket njuta fisk, mjölk, ägg och smör, men på de allmänna fastetiderna blott vegetabilier; alldrig köttmat. Klosterlöftet får blott efter uppnådd mogen ålder (30 år?) afläggas, och icke förr än den heliga Synoden dertill lemnat sitt bifall, barn med sina föräldrars, tjenstemän med sina förmäns, skattskyldige med vederbörande Kameralhofs och Gouverneurs, lifegna med sina herrars begifvande. Intet klosterlöfte får afläggas af: 1) Den ena maken under den andras lifstid; hafva dock bägge frivilligt öfverenskommit att gå i kloster och hustrun uppnått en ålder af öfver 50 år, må deras önskan bifallas; 2) qvinna, som genom eget förvållande blifvit skiljd från sin man; 3) sådana personer, som, ehuru de i sin barndom blifvit af föräldrarne för klosterlifvet bestämda, likväl vid ernådd mogen ålder visa motvilja; 4) fremmande och okände personer; 5) skuldsatte och under laga tilltal stående. — Personer, som aflagt klosterlöfte, äro befriade från utskylder och rekrutering, från kroppsstraff, underlyda endast andelig domstol, hvilken dock i vissa fall bör dömma enligt borgerlig lag, kunna ej äga eller förvärfva något slags fast egenom, och böra derföre, förr än de invigas till klosterståndet, aflemna densamma, den arfda åt sina lagliga arfvingar, den förvärfvade efter behag. De äga ej handla med annat än sina handarbeten, och det endast efter erhållet vederbörligt tillstånd, icke af annan person i förvar taga penningar eller annan egendom, med undantag af böcker; allt annat confiskeres för klosterkassans räkning; men sina till äfventyrs besparda capitaler få de deponera uti de allmänna kredit-inrättningarne. Munkar af högre värdighet, eller såkalläde andelige styresmän, äga genom testamente förordna om sin lösa egendom, med undantag af sin kyrkoskrud, som tillfaller det kloster, dit de höra; finnes ej testamente, ärfves äfven den öfriga egendomen af klostret. De tvenne sista classernes munkar få ej förfoga om sin egendom, utan blir den efter deras död klostrets egendom. — Klosterlöftet är för ingen del oåterkalleligt, utan få klostrets innevånare, under vissa förhållanden, lemna det och åter inträda i det borgerliga samhället, men återfå icke den fasta egendom, de vid sitt inträde i klostret afträdt, icke heller den rang och de utmärkelser, de möjligen förut kunnat förvärfva. — Klostren äro antingen omedelbara, det är sådana, som icke lyda under någon Biskop, utan omedelbart under den högsta andeliga styrelsen i riket, den hel. dirigerande Synoden; eller medelbara, hvilka hafva eparchiens Biskop till förman. De större klostren bära namnet Lawra; de förnämsta äro: Treenighets-klostret 64 verst från Moskva, Alexander Newskij kloster i S:t Petersburg och det Petschoriska klostret i Kiew (af пещёра, underjordisk håla, grotta, anlagdt år 1052). — Nunnekloster äro mera att anses som tillflyktsorter för den qvinnliga fromheten och fattigdomen, är som andeliga instituter. — Klostren, såsom corporationer, hafva full ägande rätt till de dem af kronan anvisade landtegendomar, fiskfången och öfriga emolumenter, och kunna väl bortarrendera till fremmande man, men ej bortsälja, eller annars föryttra dem. Ej heller få de begära, att utbyta de dem en gång anslagna lägenheter mot andra kronogods; men kunna dessutom genom köp, skänk eller testamente förvärfva sig all slags fast egendom, som icke bebos af underlydande bönder, hvartill dock, hvarje gång, Kejsarens samtycke genom den heliga Synoden bör inhemtas. Klostren få i allmänhet icke förvärfva jord med lifegna, icke heller lifegna utan jord. Kronobyggnader få ej uppföras på kloster jord, utan den andeliga styrelsens begifvande. Vid sina rättegångar vända sig klostren till de ordinaira domstolarne; dock behandlas deras mål med företrädesrätt, i likhet med hvad om förfarandet med kronomål är stadgadt.

Det verldsliga presterskapet åligger, att förrätta den presterliga tjenstgöringen vid församlingarne, armén, flottan och i nunneklostren; dock är det blott de högre prestclasserne, Protojerejer och Jerejer, som hafva den högre presterliga vigningen, och få förrätta alla till gudstjensten hörande handlingar. Presterne böra, redan då de till underdiaconer invigas, träda i gifte, men få ej ingå nytt äktenskap, sedan de blifvit enklingar, kunna icke heller, som sådana, utan särskildt tillstånd i sin befattning qvarstadna, utan böra då, enligt regeln, nedlägga sitt embete och blifva munkar, eller ock öfvergå i det borgerliga lifvet som laici. Hvar och en friboren eller frigifven man får, efter af vederbörande auctoritet erhållet tillstånd, till prest invigas, likvist icke annorlunda, än då behofvet af prester sådant påkallar, och den sökandes seder och bildning äro tillfredsställande. Till största delen är det dock prestasöner, hvilka, i det de välja sina fäders stånd, ersätta afgången på prester. Presternes hustrur och barn åtnjuta äfven prestaståndets privilegier och lyda under andelig jurisdiction; men i händelse sönerne längre än till 15 års ålder utan undervisning stadna i fädernehuset, eller ifrån skolan, såsom oduglige till studier, blifvit uteslutne, komma de under borgerlig jurisdiction och böra välja ett borgerligt lefnadsyrke. Till prestaståndet hörande personer äro befriade från personella utskylder samt skydighet att ställa rekruter; få äga jord utan lifegna, samt hus i städerne, och äro de hus, som de sjelfve bebo, befriade från inqvartering, från grundpenningars erläggande (поземельный сборъ?), och andra stadsonera; dock få i dem inga värdshus och krogar anläggas. Prester äfvensom deras hustrur och enkor äro befriade från kroppsstraff. Presterskapet får ej äga adeliga jordagods med lifegna; tillfalla detsamma sådana i arf, böra de inom ett halft år föryttras. Detta gäller likväl icke om prester, som ifrån adeligt stånd öfvergått till prestaståndet, (hvilket dock sällan händer), icke heller om sådana, som genom erhållande af någon Rysk orden blifvit adelns vederlikar. Ingen prestman får ingå borgesförbindelser inför rätta, för entreprenader och dylika företag, får icke heller befatta sig med handel; men väl tillåtes det hans enka. Det lägre presterskapet väljes af församlingarne, aflönes dels med jord, dels med penningar, åtnjuter dock vanligen knappa inkomster. En för lastfull och oordentelig lefnad, enligt kyrkans stadgar, från sitt embete afsatt prest aflemnas till krigstjenst, eller, om han dertill är oduglig, till arbete i kronans fabriker eller manufacturer; för högmålsbrott öfverlemnas den afsatte prästmannen till verldslig domstol. Om kyrkors ägande rätt till fastigheter och lifegna gäller detsamma, som om klostren är stadgadt. Indrages en kyrka, och dess territorium förenas med en annan, öfvergå äfven alla den förres jordagods till den sednare. Kyrkans jord står under det vid kyrkan tjenstgörande presterskapets förvaltning, och kan aldrig föryttras eller från kyrkan skiljas. Samma fall äger rum med de kyrkan tillhörande hus och byggnader. Timmer till nödiga, byggnader anvises kostnadsfritt från kronans skogar, och till byggnadernes underhåll äro bestämda inkomster anslagne. Kyrkans fordringar och egendom utdömes med förmonsrätt.

Till den Grekisk-Ryska läran bekänna sig Ryssar, Kosacker, Permier, Syriäner, en del Lappar, Karelarene i Olonetz och Archangel, en del af den Finska befolkningen i Ingermanland, en del Tschuwascher, Wotjaker, Tscheremisser, Mordviner, en mindre del Teptärer, Tatarer och Litthauer; vidare Moldauer, samt de Serviska, Bulgariska, Wallachiska, Albaniska och Arnautiska colonisterne i södra Ryssland, Grusinier eller Georgier och en del af Kaukasiens öfriga befolkning. Äfven bland åtskillige Sibiriska folkslag har denna lära vunnit insteg; så äro t. ex. alla Kamtschadaler döpte. Armenierne utgöra en egen sect af den Grekisk-Catholska kyrkan; ifrån den allmänna kyrkan skilja sig äfven de såkallade Raskolnikerne (раскольникъ, affälling, kättare), hvilka sjelfve kalla sig старовѣры, de som bekänna den gamla tron.

II. Till den Romersk-Catholska trosläran bekänna sig invånarene i de fordna Polska provinserne, en del Litthauer, Kurländare, och Tyskar, äfvensom i riket vistande Fransmän och Italienare. De styras af 6 Biskopar, i spetsen för hvilka Erkebiskopen af Mohilew och ett Romerskt-Catholskt andeligt Collegium står. Näst den Ryska lärans bekännare, äro Catholikerne talrikast, med 897 kyrkor, 359 munk- och 48 nunnekloster. Med Catholikerne hafva förenat sig de såkallade unierade Grekerne och Armenierne. (Tillägg i rättelser: Enligt sednaste uppgifter utgjorde år 1836 de Romersk-Catholska munkklostrens antal i Ryssland 109, kloster-capell-kyrkornes 37, kloster-capellernes 100 och munkarnes 1969; nunneklostrens 51, nunnornes 597. Utom klosterkyrkorne funnos 939 hufvud- och 292 capellkyrkor samt 1035 bönehus.)

III. Till Lutherska läran bekänna sig invånarene i Lifland, Estland, Kurland och Ingermanland, samt en del af de till Ryssland invandrade colonisterne. De styras af General Superintendenter, Superintendenter och Consistorier, och den högsta auctoritet, näst Ministerium, är det såkallade General-Consistorium i St. Petersburg. (Tillägg i rättelser: År 1836 funnos i Ryssland 8 Evang. Lutherska Consistorial-kretsar, nämligen St. Petersburg, Moskva, Lifland, Oesel, Riga, Estland, Reval och Curland, samt dessutom en Synodal-krets för de Tyska colonisterne i Grusien. På samma tid funnos 5 Lutherske General-Superintendenter, 3 Superintendenter, 31 prostar, 9 öfverpastorer, 335 pastorer, 8 diakoner, 2 vice pastorer, 28 adjunct-pastorer och 30 Theologiae- eller, som de hos oss kallas, Sacri ministern Candidater. Vidare 352 hufvud- och 190 capell-kyrkor, 33 kyrkor i hospitaler och privata hus, samt 264 bönehus.)

IV. De Reformerta, strödda kring riket, styras af en reformert Synod i Litthauen; omkring 38000 personer. (Tillägg i rättelser: Den reformerta Kyrkan räknade år 1836 20 hufvud- och 2 capell-kyrkor, samt 3 bönehus, 1 General-Superintendent, 3 Superintendenter, 5 Vice Superintendenter, 17 Pastorer, 4 Lectorer och 1 Theologiae Candidat.)

V. Hernhutare, talrikast som colonister i Sarepta i G. Saratov, vid Wolga; 9000 p.

VI. Mennoniter, likaledes som colonister i trakterne af Wolga; 5000 p.

VII. Muhamedaner: äro talrikast i de södra och vestra provinserne af det Asiatiska Ryssland, likaså i Taurien, samt för öfrigt strödde i hela södra och mellersta delen af det Europäiska Ryssland. Största delen af Tatarerne, vidare Kirgiser, Baschirer och flere Kaukasiska folkslag bekänna sig till Muhameds lära. I spetsen för Muhamedanerne stå tvenne öfverprester med titel Mufti, den ena i Ufa i G. Orenburg, den andra i Baktschisaraj på Krim.

VIII. Den Mosaiska lärans anhängare, Judarne, äro i synnerhet bosatte i det vestra Ryssland och lyda under 62 inspectioner, hvilka hafva tillsyn öfver lärans och brukens renhet, samt öfver religions undervisningen. I Brzesc i G. Minsk finnes en högskola till bildande af Rabbiner,

IX. Lamaismen räknar anhängare bland Kirgiser, Kalmucker och Baschkirer. De erkänna, som bekant är, Dalai Lama i Tibet för sitt öfverhufvud och för den menniskoblefne uppenbarade guden. Hans ställe förträdes bland dessa folkslag af öfversteprester, Kotuchta kallade,

X. Schamaner och hedningar finnes ännu bland de Sibiriska folkslagen, bland Tatarer, Tunguser, Samojeder, Ostjaker, Jakuter, Tschuktscher m. fl. äfvensom bland Eskimoer och Indianer i Amerika. Hos alla dessa folkslag gör dock Christendomen årliga framsteg.
Elektronisk form: Pauli Kruhse (2009).

Föregående sida | Innehållet | Följande sida